Fröken Stråhed

Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Jag hatar att dela mat, jag kan fälla syrliga kommentarer och jag hatar konflikter.

I fredags hängde jag en stund i parken. Fick en rejäl dos ångest och kände att jag var tvungen att prata med några personer om detta.
Jag har fått höra att det har snackats om mig bakom min rygg om hur omogen och konstig jag är. Av folk som har utgett sig för att vara mina vänner.
Att få höra att man skulle vara mindre mogen än sin 4 år yngre bror är inte det roligaste. Inte heller att det inte rör folk i ryggen huruvida man lever eller dör.
Jag har även fått nog av att ständigt bli nedtryckt, även om det är omedvetet. Att känna en så pass stor ångest så att man skär sig för första gången på fyra år är inte roligt. Det är inte roligt att sova till kvart i fyra på dagen för att man helt enkelt inte orkar stiga upp på morgonen.

Mitt lilla utbrott i fredags har tydligen räknats som personligt påhopp. Om man inte anser sig ha gjort något fel så undrar jag varför man tar åt sig? Mitt lilla utbrott var riktat mot dessa som suttit och klankat ner på mig bakom min rygg och den som har tryckt ner mig.

Jag mår fortfarande röv och har svårt att förstå hur jag ska fixa de två sista veckorna i skolan, för bara att skriva det här inlägget gör att jag får ont i magen och darrar. Det är längesen jag mådde så dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen, frustrationen över att ständigt ha ont och fjärilar i magen och vara rädd.
Jag hatar det. Att vara så jävla låg att man inte ser några bra och konkreta utvägar suger.

Och att sedan, återigen, få höra att det är mitt eget fel.