Apan.

Vad roligt att när någon väl skriver till en, så låter det "oj, sorry, skrev till fel". Man tackar.

Jag är som en apa. Kanske till och med en cirkusapa. Man kan titta, peka, skratta. Kanske även klappa. Men självfallet bara när det passar en själv.
Apan ska ställa upp, finnas där. Vara rolig, positiv. En bra kamrat.
Vem fan bryr sig om att apan egentligen helst bara vill sätta eld på sig själv? Eller ligger apatisk över helgerna?
Sålänge apan ställer upp och ler så är allt bra. Sålänge apan gör vad den ska och med ett gott humör så finns det ingenting att bry sig om.

Jag är som en fucking jävla cirkusapa, duger bara när det passar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0