Äntligen måndag.
Enligt min far får jag skylla mig själv att jag är hörselskadad.
Puss på dissen.
Vår hemtelefon ringer. Jag tänker inte svara i den. Har inte mycket till röst.
Vad är egentligen vitsen med att leva undrar man ibland. Folk bara gnäller på en dag ut och dag in. Det är skäll, bråk, förnedring, och en hel drös med opedagogik.
Man vet inte hur man ska gå någon till mötes. Jag är livrädd att deras sätt smittar av sig på mig, att jag också kommer att bli opedagogisk och bara skälla och skrika när något inte passar mig.
Får man någon att gråta så har man fullföljt sitt mål liksom.
Puss på dissen.
Vår hemtelefon ringer. Jag tänker inte svara i den. Har inte mycket till röst.
Vad är egentligen vitsen med att leva undrar man ibland. Folk bara gnäller på en dag ut och dag in. Det är skäll, bråk, förnedring, och en hel drös med opedagogik.
Man vet inte hur man ska gå någon till mötes. Jag är livrädd att deras sätt smittar av sig på mig, att jag också kommer att bli opedagogisk och bara skälla och skrika när något inte passar mig.
Får man någon att gråta så har man fullföljt sitt mål liksom.
Kommentarer
Trackback
