Fröken Stråhed

Imorse satt jag på soffan och typ, grät av panik och stress. Hittade inte min plånbok någonstans, vilken jag behövde idag. Detta ledde till att jag missade bussen och därav mitt tåg.
Men min far skjutsade mig till persborg, så jag hann med tåget med marginal! Ibland alltså. Ibland är han awesome.

Stressen gjorde att min kropp förbrände min frukost sjukligt fort, herrejestanes vad hungrig jag var i skolan. Men vi har några bland världens bästa mattanter, och kvinnan som gör vegomaten använder aldrig mjöl! Dessutom bakar hon! Så hon gjorde ett par smörgåsar till mig. Blev sjukt rörd.
Så jävla gött.

Folk har frågat typ hela förmiddagen hur det är. Mår du bra? Är du sur? Är du ledsen? Är du arg? Är du trött?
Seriöst. Jag hatar såna frågor.

Sen stör jag mig på att folk fortsätter tro att jag är försörjd för att jag bor hemma. Men vet ni vad? Jag har ingen annanstans att ta vägen!!! Måste jag bo på gatan för att folk ska fatta att jag inte är försörjd?!
För fan, ge er!
Ja, jag blir STÖTTAD av mina föräldrar, eftersom jag inte skulle ha råd att leva annars! Glutenmat är asdyrt, busskort är dyrt, skolböcker är dyrt! Jag får låna av mina föräldrar ibland, och ibland är mina föräldrar bäst i världen och hjälper till, men jag tar ALDRIG mina föräldrar för givet! Varken när det gäller skjuts, mat, nöje eller vad det nu kan vara. Jag är 22 år, det är MITT ansvar att få ekonomin att gå ihop.
Sådär. Slutpratat om det.

Ikväll ska jag nog följa med Madde till Staffanstorp och sjunga karaoke. Alkoholen har lovat att hjälpa till. Höhöhö.