Har ni någonsin haft känslan av att ha hamnat fel när ni är hemma?
Jag har känt så nästan hela mitt liv. Känner mig som en jävla inneboende, och inte som en i familjen.
T.o.m min storebror, som är f.d narkoman och stack i x antal år är mer än varmt välkommen hit. Men inte jag. Jag är bara jobbig. Och dramatisk. Och ful. Och pinsam. Och fet. Och lat.
Inte ens mina föräldrar tröstar mig när jag är ledsen. För jag "överdramatiserar" alltid saker. Eller så "orkar de inte".
Pappa sa idag att han snart skiter i allting och flyttar.
Då sa jag till honom att somliga har det bra och faktiskt KAN flytta!
Mitt enda alternativ är liksom gatan. Och tro mig, jag har funderat på det hur ofta som helst i några år. Hur ett liv som uteliggare skulle vara bättre än det här.
Får impulser av att slå sönder saker, men det enda jag vågar är att smälla med min dörr riktigt jävla hårt. Ibland önskar jag nästan att den gick sönder, det känns som att det skulle ge en viss tillfredsställelse.
Jag peppar inte att äta min brända sojafärs någonstans.
Lovet har knappt börjat och jag är redan trött på det.
T.o.m min storebror, som är f.d narkoman och stack i x antal år är mer än varmt välkommen hit. Men inte jag. Jag är bara jobbig. Och dramatisk. Och ful. Och pinsam. Och fet. Och lat.
Inte ens mina föräldrar tröstar mig när jag är ledsen. För jag "överdramatiserar" alltid saker. Eller så "orkar de inte".
Pappa sa idag att han snart skiter i allting och flyttar.
Då sa jag till honom att somliga har det bra och faktiskt KAN flytta!
Mitt enda alternativ är liksom gatan. Och tro mig, jag har funderat på det hur ofta som helst i några år. Hur ett liv som uteliggare skulle vara bättre än det här.
Får impulser av att slå sönder saker, men det enda jag vågar är att smälla med min dörr riktigt jävla hårt. Ibland önskar jag nästan att den gick sönder, det känns som att det skulle ge en viss tillfredsställelse.
Jag peppar inte att äta min brända sojafärs någonstans.
Lovet har knappt börjat och jag är redan trött på det.
Kommentarer
Trackback
