Du duger som du är, sålänge du följer mina riktlinjer.
När jag var liten fick jag lära mig att man dög som man var. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad."
Det lät så fint. Och jag personligen anser att jag har försökt följa dessa mantran upp i vuxen ålder.
Men det blir svårare ju äldre man blir. När jag gick i mellanstadiet erbjöd sig min mamma att hjälpa mig raka benen och armhålorna. Redan där var det inte okej att vara som man var längre. Redan där skulle man lära sig att flickor rakar sig, annars är de grisiga och äckliga.
När jag blev ungefär 13½-14 så började jag lyssna på metal och använda skinnrock och sminka mig med tjocka kajalstreck under ögonen. Visst, inte så jävla fint kanske, men jag tyckte jag vad stentuff då. Men det var jag visst inte. Jag "såg ut som fan" och var "omogen" och allt vad det hette.
Ett tag slutade jag faktiskt med allting. Klädde mig som De ville jag skulle klä mig. Jeanskjol och gult linne. Moderiktiga skor. "Bara lite maskara för att framhäva den naturliga skönheten." Jävla bullshit.
Vid 17, och ett par månader kvar till 18 piercade jag läppen. Suckar och "ja, du fyller ju snart 18.." följt av en massa predikor om att jag skulle första alla nerver i ansiktet etcetera. Eh.
Och hela tiden fortfarande får jag höra om hur omogen jag är, om hur De "skäms för att synas ute med mig" och hur korkad jag är och att jag kommer ångra mig. Jag säger tydligen emot mig själv, för jag "duger tydligen inte åt mig själv eftersom jag sätter skrot i ansiktet och tatuerar mig". Jahaja.
Jag borde verkligen ha långärmad tröja på kusinenbarnets dop eftersom jag borde verkligen inte visa mina tatueringar.
Det tjusiga är ju att mognad tydligen sitter i hur jag ser ut. Det är omoget att ha piercingar, det är omoget att ha tatueringar, det är omoget att ha tygmärken på kläderna.. Ja. Allt jag gör är omoget.
"Väx upp!"
Jag får impulser av att vara omogen på riktigt och klä mig i gladpacka så alla får se min håriga och tatuerade kropp. Gå på dop naken. Skäms på sig.
Det lät så fint. Och jag personligen anser att jag har försökt följa dessa mantran upp i vuxen ålder.
Men det blir svårare ju äldre man blir. När jag gick i mellanstadiet erbjöd sig min mamma att hjälpa mig raka benen och armhålorna. Redan där var det inte okej att vara som man var längre. Redan där skulle man lära sig att flickor rakar sig, annars är de grisiga och äckliga.
När jag blev ungefär 13½-14 så började jag lyssna på metal och använda skinnrock och sminka mig med tjocka kajalstreck under ögonen. Visst, inte så jävla fint kanske, men jag tyckte jag vad stentuff då. Men det var jag visst inte. Jag "såg ut som fan" och var "omogen" och allt vad det hette.
Ett tag slutade jag faktiskt med allting. Klädde mig som De ville jag skulle klä mig. Jeanskjol och gult linne. Moderiktiga skor. "Bara lite maskara för att framhäva den naturliga skönheten." Jävla bullshit.
Vid 17, och ett par månader kvar till 18 piercade jag läppen. Suckar och "ja, du fyller ju snart 18.." följt av en massa predikor om att jag skulle första alla nerver i ansiktet etcetera. Eh.
Och hela tiden fortfarande får jag höra om hur omogen jag är, om hur De "skäms för att synas ute med mig" och hur korkad jag är och att jag kommer ångra mig. Jag säger tydligen emot mig själv, för jag "duger tydligen inte åt mig själv eftersom jag sätter skrot i ansiktet och tatuerar mig". Jahaja.
Jag borde verkligen ha långärmad tröja på kusinenbarnets dop eftersom jag borde verkligen inte visa mina tatueringar.
Det tjusiga är ju att mognad tydligen sitter i hur jag ser ut. Det är omoget att ha piercingar, det är omoget att ha tatueringar, det är omoget att ha tygmärken på kläderna.. Ja. Allt jag gör är omoget.
"Väx upp!"
Jag får impulser av att vara omogen på riktigt och klä mig i gladpacka så alla får se min håriga och tatuerade kropp. Gå på dop naken. Skäms på sig.
Kommentarer
Trackback
