Fenomenet 'dygna'
Det här med att dygna är ganska intressant ändå.
Mikaela överväger om hon ska dygna eller inte, för att hinna med ett projekt till skolan, tigga pengar av sin pappa och.. "Hinna med allting".
Detta lär inte vara något större problem, mer än att hon kommer vara skittrött imorgon. Däremot ett experiment jag och Carl-Johan gjorde för ett par veckor sedan var allt annat än "bara lite trött".
Målet var att hålla sig vaken 72 timmar, men det fick av olika skäl kortas ner till 48 timmar. Jag bröt ihop ett par timmar innan målet, men min kära vän klarade sig.
På natten någon gång, så tog vi varsin dusch och bestämde oss för att se skräckfilm för att hålla oss vakna. Det slutade med att vi bytte till morgonsoffan.
Efter ett tag så bestäms det att vi ska ta en promenad, en av så många andra, för att piggna till. Detta går finemang, tills vi är halvvägs och snart ska gå in.
Då inser vi att vi inte minns något efter duschen. Det är som om vi har hamnat i trans, och skräckslagna tänder vi hela lägenheten och kollar i hennes brors rum så att han fortfarande lever. Paranoian ökar, och vi ringer hennes mamma, vars feta kompis svarar och gormar (jag får kalla henne fet. Hade ni träffat henne, hade ni förstått).
Sedan ringer vi hennes syster, som bara skrattar åt oss, medans vi sitter på gränsen till att gråta! Snälla familjen.
Efter ett tag vågar vi oss in i sovrummet, och till slut somnar jag, om än motvilligt.
Eller, motvilligt kanske jag inte ska säga.. Jag ville klara 48 timmar, men jag var alldeles för rädd för att fortsätta vara vaken.
Ja, se dagens ungdomar. Jag har däremot fått lära mig att jag inte ens kan vinna i frågespel ens om jag får barnfrågorna. Herregud.
Mikaela överväger om hon ska dygna eller inte, för att hinna med ett projekt till skolan, tigga pengar av sin pappa och.. "Hinna med allting".
Detta lär inte vara något större problem, mer än att hon kommer vara skittrött imorgon. Däremot ett experiment jag och Carl-Johan gjorde för ett par veckor sedan var allt annat än "bara lite trött".
Målet var att hålla sig vaken 72 timmar, men det fick av olika skäl kortas ner till 48 timmar. Jag bröt ihop ett par timmar innan målet, men min kära vän klarade sig.
På natten någon gång, så tog vi varsin dusch och bestämde oss för att se skräckfilm för att hålla oss vakna. Det slutade med att vi bytte till morgonsoffan.
Efter ett tag så bestäms det att vi ska ta en promenad, en av så många andra, för att piggna till. Detta går finemang, tills vi är halvvägs och snart ska gå in.
Då inser vi att vi inte minns något efter duschen. Det är som om vi har hamnat i trans, och skräckslagna tänder vi hela lägenheten och kollar i hennes brors rum så att han fortfarande lever. Paranoian ökar, och vi ringer hennes mamma, vars feta kompis svarar och gormar (jag får kalla henne fet. Hade ni träffat henne, hade ni förstått).
Sedan ringer vi hennes syster, som bara skrattar åt oss, medans vi sitter på gränsen till att gråta! Snälla familjen.
Efter ett tag vågar vi oss in i sovrummet, och till slut somnar jag, om än motvilligt.
Eller, motvilligt kanske jag inte ska säga.. Jag ville klara 48 timmar, men jag var alldeles för rädd för att fortsätta vara vaken.
Ja, se dagens ungdomar. Jag har däremot fått lära mig att jag inte ens kan vinna i frågespel ens om jag får barnfrågorna. Herregud.
Kommentarer
Trackback
