[konstpaus]
Intimare form av presentation: jag är den där småfula, småtjocka bruden som ingen vill kännas vid. Den där socialt obegåvade, alkoholiserade pinsamma tjejen som alltid bara gnäller. Den som du TROR att du kan komma överens med, men inser snart att så var inte fallet.
Jag är den där som verkligen inte passar in någonstans. Jag är inte tillräckligt mörk och svår, för att klassas som "vacker" och annat dravel. Jag är inte den där med femtielva olika korsetter. Inte den man kallar madame eller liknande. Jag är inte den som går på synthfester, rave, gothpartyn eller whatever.
Actually, så är jag den som knappt går ut. För att ingen vill ha mig med. Just för att jag inte passar in.
Jag är inte den pinnsmala pinup-bruden med fluffig lugg och polkadotshorts. Med old school-tatueringar och en ditmålad mouche.
Inte heller den typiska punkarbruden, med trasiga nätstrumpor och tuppkam, den tiden är förbi. Är inte den med hundra olika hårfärger, inte prettobruden som är en markatta i sängen, inte heller rockerbruden med skinnbrallorna så långt ner på höfterna som möjligt.
Jag är inte partnermaterial. Inte för att jag inte kan falla för någon, utan snarare för att ingen kan falla för mig. Den där man roar sig lite i höstacken med ett tag. Men som man aldrig söker något seriöst med.
Ibland undrar jag om det står HORA skrivet i pannan på mig med versaler.
Antagligen kommer jag aldrig bli den där utmärkande, skitsnygga bruden som alla avgudar. Som ingen riktigt vill vara vän med, för att jag verkar så knepig. Och gnällig.
Som man tror man kan klicka med, men kommer inte längre till ett möte innan man inser att "hon passar inte in i min undermedvetna mall". Faktiskt.
För så är det. Alla har vi vår undermedvetna mall. Min mall består av humana människor, mycket svåra att spåra. Men de flestas mallar byggs, tyvärr, på utseende. Utseende, musik, talanger, hur många piercings/tatueringar/korsetter/lackstövlar du har.
Förstår ni?
Och jag kommer dessvärre aldrig passa in i någon sådan mall. Så jag fortsätter att leva på utkanten.
Det verkar liksom ha blivit min nisch.
Jag är den där som verkligen inte passar in någonstans. Jag är inte tillräckligt mörk och svår, för att klassas som "vacker" och annat dravel. Jag är inte den där med femtielva olika korsetter. Inte den man kallar madame eller liknande. Jag är inte den som går på synthfester, rave, gothpartyn eller whatever.
Actually, så är jag den som knappt går ut. För att ingen vill ha mig med. Just för att jag inte passar in.
Jag är inte den pinnsmala pinup-bruden med fluffig lugg och polkadotshorts. Med old school-tatueringar och en ditmålad mouche.
Inte heller den typiska punkarbruden, med trasiga nätstrumpor och tuppkam, den tiden är förbi. Är inte den med hundra olika hårfärger, inte prettobruden som är en markatta i sängen, inte heller rockerbruden med skinnbrallorna så långt ner på höfterna som möjligt.
Jag är inte partnermaterial. Inte för att jag inte kan falla för någon, utan snarare för att ingen kan falla för mig. Den där man roar sig lite i höstacken med ett tag. Men som man aldrig söker något seriöst med.
Ibland undrar jag om det står HORA skrivet i pannan på mig med versaler.
Antagligen kommer jag aldrig bli den där utmärkande, skitsnygga bruden som alla avgudar. Som ingen riktigt vill vara vän med, för att jag verkar så knepig. Och gnällig.
Som man tror man kan klicka med, men kommer inte längre till ett möte innan man inser att "hon passar inte in i min undermedvetna mall". Faktiskt.
För så är det. Alla har vi vår undermedvetna mall. Min mall består av humana människor, mycket svåra att spåra. Men de flestas mallar byggs, tyvärr, på utseende. Utseende, musik, talanger, hur många piercings/tatueringar/korsetter/lackstövlar du har.
Förstår ni?
Och jag kommer dessvärre aldrig passa in i någon sådan mall. Så jag fortsätter att leva på utkanten.
Det verkar liksom ha blivit min nisch.
Kommentarer
Trackback
